Seriebloggare

🚔 Nemesis – Säsong 1 (recension)

Nemesis säsong 1 finns på Netflix och det här blev snabbt en serie som jag verkligen fastnade i.

Serien utspelar sig i Los Angeles och följer polisen Isaiah Stiles, spelad av Matthew Law, som är besatt av att sätta dit rånaren Coltrane Wilder, spelad av Y'lan Noel. Isaiah är övertygad om att Coltrane ligger bakom både flera stora rån och döden av hans tidigare partner. 

Problemet är bara att Coltrane inte är någon stereotyp kriminell ledare. Utåt sett är han en framgångsrik och respekterad affärsman som ingen riktigt misstänker. Och ju närmare Isaiah kommer sanningen, desto mer börjar hans eget liv falla samman.

Det märks också tydligt hur besatt han blivit av jobbet. Hans familj hamnar längre och längre ner på prioriteringslistan, och framför allt relationen till sonen Noah påverkas mycket. Det blir inte direkt bättre när Isaiahs fru Candace börjar få kontakt med Coltranes fru Ebony – vilket gör att deras världar börjar krocka ännu mer.

Det jag tycker serien gör väldigt bra är att man faktiskt förstår båda sidor. Coltrane är kriminell, men serien lyckas ändå göra honom mänsklig och ibland nästan lättare att tycka om än Isaiah. De blir lite som två spegelbilder av varandra där båda är villiga att gå väldigt långt för att skydda sina familjer. 

Och ju längre serien går desto fler misstag börjar göras – både av polisen och av Coltranes crew. Det gör också att tempot hela tiden ökar mot slutet.

Finalen var dessutom riktigt intensiv.

När Isaiah till slut får chansen att stoppa Coltrane måste han istället välja mellan att fånga honom eller rädda sin son Noah. Och Coltrane lyckas fly i sista sekunden. 

Jag hoppas verkligen att det kommer en säsong 2 efter det slutet, för det känns verkligen inte som att historien är färdig än. Och med tanke på hur mycket serien verkar ha streamats känns det ändå ganska lovande. 

Min känsla efter säsong 1:
En spännande och väldigt underhållande crime-serie med starka karaktärer och ett klassiskt “cat and mouse”-upplägg. Ibland lite överdriven – men på ett sätt som gör att man bara vill fortsätta titta.