Seriebloggare

Och där var jag ikapp med Grey’s Anatomy igen. Det känns alltid lite smått galet att säga det om en serie som nu rullat i över två decennier – men här är vi.

Explosionen och konsekvenserna

Förra säsongen avslutades med den stora explosionen på sjukhuset, och säsong 22 plockar upp precis där allt lämnades i kaos. Många blev skadade, och vi fick även en läkare som dog – även om hennes roll var ganska liten i det stora hela.

Lincoln blev däremot allvarligt skadad, och det känns som att den här familjen aldrig riktigt får andas ut. För precis när Linc börjar återhämta sig blir Jo sjuk, och tvingas föda tvillingarna för tidigt. Grey’s älskar verkligen att pressa sina karaktärer till bristningsgränsen.

Richard och ännu en sjukdom

Som om inte det vore nog får vi också veta att Richard har prostatacancer. Ännu en tung storyline, men samtidigt typiskt Grey’s – ingen går säker från medicinska kriser, inte ens läkarna själva.

Meredith – mindre, men fortfarande betydelsefull

Det var ändå kul att få mycket Meredith i början av säsongen. Samtidigt märks det att hennes roll i serien blir mindre och mindre. Men efter 22 säsonger är jag bara tacksam för varje stund vi får med henne. Hon är fortfarande seriens hjärta, även när hon inte står i centrum.

Nya praktikanter

En ny omgång praktikanter har också introducerats. Det är för tidigt att avgöra exakt vilka de kommer bli, men:

• Jag gillar den nya tjejen direkt.
• Har egentligen inget emot den nya killen…
  förutom att han direkt hamnade med Simone, och det kändes mest bara jobbigt.

Grey’s har gjort “praktikantromanser” många gånger – så vi får väl se om det här blir något mer än bara drama.

Jules och Winston – nu får det hända något

Serien fortsätter också att bygga upp Jules och Winston. Än så länge har inget hänt, men nu känns det ärligt talat som en tidsfråga. Annars har den här uppbyggnaden varit ett rent slöseri med tid.

Sammanfattning

Säsong 22 startar starkt efter explosionen, med mycket känslor, kriser och nya relationer i görningen. Grey’s är fortfarande Grey’s – ibland frustrerande, ofta överdriven, men fortfarande en serie jag inte kan släppa.

Och nu när jag är ikapp…
ja, då är det bara att vänta på nästa avsnitt.