Seriebloggare

Jag hade nästan glömt bort Sullivan’s Crossing, men när jag började titta igen insåg jag snabbt varför jag fastnade för serien från början. Det är en sådan där varm småstadsserie som smyger sig på – och plötsligt är man helt investerad igen.

Den här säsongen sätter Maggie i centrum på ett väldigt dramatiskt sätt. Hon får tidigt reda på att hon är gravid, och det komplicerar allt. Inte minst relationen med Cal. För även om känslorna mellan dem är starka, är verkligheten mer komplicerad: Cal vill inte ha barn – och Andrew är pappan.

Som tittare satt man stundtals nästan och vred sig i soffan över hur dåligt de kommunicerade. Det fanns så många ögonblick där ett ärligt samtal hade kunnat lösa så mycket. Men samtidigt är det kanske just det som gör dramat trovärdigt – människor är sällan rationella när känslor är inblandade.

Parallellt med Maggies relationstrassel fick vi följa Sully och hans ekonomiska problem. Han hade missat betalningar och riskerade att förlora både sin mark och sin verksamhet. Det var smärtsamt att se hur allt han byggt upp stod på spel. Men det som verkligen värmde var hur staden samlades bakom honom. Invånarna stöttade med pengar och visade att gemenskapen i Sullivan’s Crossing inte bara är ord – den är på riktigt.

Den glädjen blev dock kortvarig.

Säsongsavslutningen var brutal. Sully springer in i en brinnande byggnad – som sedan exploderar. Slutet lämnar oss med ett enormt frågetecken kring hans överlevnad. Det såg inte lovande ut, och det är ett av de där cliffhanger-sluten som verkligen gör att man sitter och stirrar på skärmen när det svartnar.

Säsong 2 levererade både hjärta och drama. Nu återstår bara att se:
Klarar Sully sig?
Och vad händer med Maggie, Cal och Andrew när verkligheten kommer ikapp?

Jag är definitivt redo för säsong 3.