Seriebloggare

Jag måste erkänna att jag blev genuint glad när vi fick återvända till Shane och Ilya igen. Jag märker verkligen hur investerad jag är i deras historia – det är något med dynamiken mellan dem som gör att man vill stanna kvar i varje scen.

I de tidigare avsnitten har attraktionen funnits där hela tiden, som en underström. Men i det här avsnittet börjar det ta form på riktigt. Det handlar inte längre bara om fysisk dragning eller rivalitet – vi börjar se vänskapen växa fram. Och det är nästan det som gör det ännu mer laddat. För när det finns respekt, närhet och förtroende… då blir det något mer än bara förbjuden kemi.

Samtidigt är deras situation extremt komplex.
Det är inte bara två män som faller för varandra.
Det är två av världens bästa hockeyspelare.
Som spelar i rivaliserande lag.

Deras relation påverkar inte bara dem själva – den hotar hela den identitet de byggt upp inom en kultur där öppenhet fortfarande är känsligt. Det gör varje blick, varje val, varje steg framåt mycket större än det annars hade varit.

Det är just den kombinationen av romantik och konkurrens som gör Heated Rivalry så engagerande. Man sitter hela tiden och tänker: Hur ska de lösa det här?

Och ja – jag hade absolut inte haft något emot ett mer mixat avsnitt framöver, där vi också får se mer av Kip och Scott. Nu när serien breddat sitt persongalleri känns det som att det finns utrymme att väva ihop deras historier ännu mer.

Men just nu?
Jag är helt med på Shane och Ilyas resa – och ser fram emot nästa avsnitt med alldeles för mycket entusiasm.