Seriebloggare

Det här avsnittet gav mig faktiskt vibbar av gamla Grey’s Anatomy. Framför allt under delen där Richard opereras och hamnar i de där märkliga, drömlika sekvenserna som inte riktigt makes sense. Precis den typen av symbolik och inre kaos som serien använde mycket mer förr – och som jag ändå kan sakna ibland.

Det finns dock en sak med Grey’s som jag aldrig riktigt uppskattat, och det är just de här dröm- eller efterlivsscenerna. Det enda undantaget var när Meredith träffade Derek under covid-säsongen – det var så emotionellt laddat och samtidigt så uppenbart “för bra för att vara sant” att det faktiskt fungerade fullt ut.

Meredith och Nick – mer vardag, mindre sjukhus

Det var ändå lite kul att få se hemmamiljöer med Meredith och Nick. Det känns som att serien medvetet använder fler sådana scener nu, och jag antar att det också gör det lättare att få ihop Merediths schema, när inte lika många skådespelare behöver vara på plats samtidigt. Hennes roll är mindre nu, men när hon väl är med känns det fortfarande betydelsefullt.

Winston och Jules

En annan sak jag verkligen gillade i avsnittet var hur Winston såg igenom Jules. Han förstod vad hon faktiskt hade gjort för att hjälpa sin patient – och det kändes både fint och viktigt. Winston framstår mer och mer som en stabil, klok närvaro, och det var skönt att se honom använda just den sidan av sig själv här.

Sammanfattning

Avsnitt 9 är inget explosivt Grey’s-avsnitt, men det är ett stämningsfullt och karaktärsdrivet sådant. Med drömsekvenser, relationer som får ta plats och små ögonblick av insikt känns det som ett avsnitt som lutar sig mer mot seriens rötter.

Inte perfekt – men absolut ett avsnitt som påminde mig om varför jag fortfarande tittar, 22 säsonger in.