Jag ska vara helt ärlig: jag vet inte riktigt varför jag tryckte på play på The Secret Life of Mormon Wives. Kanske var det ren nyfikenhet. Kanske en vilja att förstå mormonismen lite bättre – eller snarare hur religion, makt och social kontroll kan se ut i praktiken i dagens USA. Oavsett anledning var jag chockad större delen av säsongen.

Och ja, förskräckt. På riktigt.

Serien ger en inblick i en värld som många av oss vet existerar, men som ändå lyckas överraska – gång på gång. Det som slog mig allra hårdast var hur de som anser sig vara de mest rättrogna ofta också är de mest dömande, elaka och maktfullkomliga.

När religion blir ett maktmedel

Taylor målas tidigt upp som någon sorts galen syndare. Absolut – hon gick för långt vid ett tillfälle och blev arresterad efter att ha varit för full. Det ska inte förminskas.
Men det jag verkligen respekterar är att hon vägrar låta sig pressas in i ett äktenskap bara för att hon är gravid. Det krävs styrka i en miljö där normen är att underordna sig. Man märker hur hon påverkas, hur hon kämpar – men hon går ändå inte med på något bara för att religionen eller gruppen säger det. Det är modigt.

Whitney – självutnämnd ängel utan självinsikt

Whitney däremot…
Hon framställer sig själv som moralens väktare, men saknar fullständigt självinsikt. Hon startar konflikter, splittrar gruppen och placerar sig konsekvent i en maktposition genom information hon använder emot sina vänner. När hon sedan blir ifrågasatt spelar hon offer – trots att hon sårar andra längs vägen. Det är obehagligt att se hur effektivt den typen av manipulation fungerar i en så pass sluten miljö.

Jen – det mest smärtsamma porträttet

Men den som gjorde mest ont att följa var Jen.
Hennes relation är ett tydligt exempel på psykisk kontroll och maktobalans. Hennes man är långt ifrån perfekt själv – ändå beter han sig som om han vore det. Han spelar bort pengar, vilket gör att Jen tvingas försörja dem, samtidigt som han styr var de ska bo, vad hon får göra och vilka val som är ”rätt”.

Det mest frustrerande – och sorgliga – är att:

• hennes vänner ser det
• hon själv ser det
• hon erkänner det

…men hon försvarar honom ändå.

När jag insåg att de skulle flytta till New York för att han ville plugga där, blev jag genuint ledsen. Att ta bort någon från hela deras trygghet och sociala nätverk är farligt. Punkt.

De som faktiskt gav hopp

Demi fick mycket kritik från de mest ”rättrogna” i gruppen, men för mig var hon en av de mest rimliga och självständiga personerna i serien

Jag ska vara helt ärlig: jag vet inte riktigt varför jag tryckte på play på The Secret Life of Mormon Wives. Kanske var det ren nyfikenhet. Kanske en vilja att förstå mormonismen lite bättre – eller snarare hur religion, makt och social kontroll kan se ut i praktiken i dagens USA. Oavsett anledning var jag chockad större delen av säsongen.

Och ja, förskräckt. På riktigt.

Serien ger en inblick i en värld som många av oss vet existerar, men som ändå lyckas överraska – gång på gång. Det som slog mig allra hårdast var hur de som anser sig vara de mest rättrogna ofta också är de mest dömande, elaka och maktfullkomliga.

När religion blir ett maktmedel

Taylor målas tidigt upp som någon sorts galen syndare. Absolut – hon gick för långt vid ett tillfälle och blev arresterad efter att ha varit för full. Det ska inte förminskas.
Men det jag verkligen respekterar är att hon vägrar låta sig pressas in i ett äktenskap bara för att hon är gravid. Det krävs styrka i en miljö där normen är att underordna sig. Man märker hur hon påverkas, hur hon kämpar – men hon går ändå inte med på något bara för att religionen eller gruppen säger det. Det är modigt.

Whitney – självutnämnd ängel utan självinsikt

Whitney däremot…
Hon framställer sig själv som moralens väktare, men saknar fullständigt självinsikt. Hon startar konflikter, splittrar gruppen och placerar sig konsekvent i en maktposition genom information hon använder emot sina vänner. När hon sedan blir ifrågasatt spelar hon offer – trots att hon sårar andra längs vägen. Det är obehagligt att se hur effektivt den typen av manipulation fungerar i en så pass sluten miljö.

Jen – det mest smärtsamma porträttet

Men den som gjorde mest ont att följa var Jen.
Hennes relation är ett tydligt exempel på psykisk kontroll och maktobalans. Hennes man är långt ifrån perfekt själv – ändå beter han sig som om han vore det. Han spelar bort pengar, vilket gör att Jen tvingas försörja dem, samtidigt som han styr var de ska bo, vad hon får göra och vilka val som är ”rätt”.

Det mest frustrerande – och sorgliga – är att:

• hennes vänner ser det
• hon själv ser det
• hon erkänner det

…men hon försvarar honom ändå.

När jag insåg att de skulle flytta till New York för att han ville plugga där, blev jag genuint ledsen. Att ta bort någon från hela deras trygghet och sociala nätverk är farligt. Punkt.

De som faktiskt gav hopp

Demi fick mycket kritik från de mest ”rättrogna” i gruppen, men för mig var hon en av de mest rimliga och självständiga personerna i serien. Hon – tillsammans med Macsi – visade att det faktiskt går att vara religiös utan att vara kontrollerande, dömande eller fast i destruktiva mönster.

Tyvärr gällde det långt ifrån alla.

Sammanfattning

The Secret Life of Mormon Wives är inte lätt att se. Det är ingen feelgood-serie.
Men det är en viktig serie.

Den väcker frågor om:

• religion och makt
• kvinnors självbestämmande
• grupptryck
• psykisk kontroll
• och hur ”godhet” ibland används som ett vapen

Jag förstår lite mer av USA efter att ha sett den här serien. Och även om den gjorde mig arg, ledsen och frustrerad – så är det precis därför den är sevärd.

Det här är inte underhållning man slår på av en slump.
Det är något man ser för att förstå.

. Hon – tillsammans med Macsi – visade att det faktiskt går att vara religiös utan att vara kontrollerande, dömande eller fast i destruktiva mönster.

Tyvärr gällde det långt ifrån alla.

Sammanfattning

The Secret Life of Mormon Wives är inte lätt att se. Det är ingen feelgood-serie.
Men det är en viktig serie.

Den väcker frågor om:

• religion och makt
• kvinnors självbestämmande
• grupptryck
• psykisk kontroll
• och hur ”godhet” ibland används som ett vapen
  
   

Jag förstår lite mer av USA efter att ha sett den här serien. Och även om den gjorde mig arg, ledsen och frustrerad – så är det precis därför den är sevärd.

Det här är inte underhållning man slår på av en slump.
Det är något man ser för att förstå.