The River Is Waiting var en bok jag hittade tack vare en Goodreads-utmaning, och den fångade mitt intresse direkt – inte minst eftersom den varit en del av Oprah Winfreys bokklubb. Jag var dock inte riktigt beredd på hur fullständigt hjärtekrossande den här berättelsen skulle vara.

Redan tidigt står det klart att huvudpersonen, pappan i centrum av berättelsen, i grunden är en snäll och kärleksfull människa. Han älskar sina barn mer än allt annat. Samtidigt mår han dåligt, kämpar med sitt beroende och tappar fotfästet efter att ha förlorat sitt jobb. När olyckan väl inträffar – och han av misstag orsakar sin sons död – är sorgen och skulden totalt förödande. Det är omöjligt att inte känna hur fullständigt krossad han är.

Det som gjorde boken extra jobbig att läsa, men också oerhört stark, var att jag trots allt tyckte om honom. Trots det oförlåtliga. Man hejar på honom, vill att han ska bli bättre, vill att han ska få en andra chans i livet. Samtidigt är det just där boken skaver – i den obekväma insikten om hur komplex empati kan vara.

En stor del av berättelsen utspelar sig i fängelse, och skildringen av det amerikanska fängelsesystemet är både mörk och frustrerande. Hur svårt det är att få rätt vård. Hur beroendevård i princip saknas. Hur systemet genomsyras av korruption, pengar och maktmissbruk. Även om detta är en fiktiv berättelse känns det smärtsamt tydligt att mycket av det som beskrivs speglar verkligheten.

Det här är ingen lätt bok.
Det är ingen bok man läser för att må bra.

Men vill du läsa en välskriven, stark och djupt tragisk roman som ställer svåra frågor om skuld, förlåtelse, ansvar och mänsklighet – då är The River Is Waiting absolut ett alternativ.

En bok som gör ont.
Men som också stannar kvar länge efter sista sidan.