Seriebloggare

Jag ska vara ärlig: det här var en säsong av Love Is Blind som jag verkligen gillade.

I de amerikanska säsongerna brukar det ofta vara mer drama mellan deltagarna än vad relationerna egentligen klarar av. Men den här gången kändes det annorlunda. Det fanns ett tydligare kamratskap, mindre konkurrens och mer genuina samtal i kapslarna. När paren väl lämnade podsen satt jag nästan i chock och tänkte: ”Jag tror på alla de här paren.”
Det har bokstavligen aldrig hänt tidigare.

Från hopp till sprickor

Men som alltid i Love Is Blind – verkligheten kommer ikapp.

Och den här säsongen kändes det tydligt att USA:s politiska klimat spelade en större roll än tidigare. Klyftorna i samhället är djupa just nu. Tidigare kanske man kunde ha överseende med hur någon röstade. Nu verkar det vara en grundläggande värderingsfråga.

När politikfrågan dök upp mellan Devin och Virginia började jag ana att det kunde bli problem. Framför allt hur hon ställde frågor – nyfiket men tydligt – medan han undvek att svara ordentligt. Det är svårt att bygga en framtid om man inte ens kan prata öppet om vad man tror på.

Samma sak syntes mellan Ben och Sara. De hade pratat om det tidigare, men det blev tydligt att de stod långt ifrån varandra. Han var väldigt religiös. Hon var det inte. Och om man dessutom inte är villig att ens undersöka var ens egen kyrka står i viktiga samhällsfrågor – då blir det problematiskt. Det räcker inte att ”hålla med” i samtalet om man aldrig själv engagerat sig eller tagit reda på fakta.

De par jag verkligen hejade på

Att det inte fungerade för Lauren och David gör mig genuint lite ledsen. Där såg jag potential. Men om han inte kunde säga ifrån till sin familj redan från början hade det förr eller senare blivit ett större problem. Bättre att det kom upp tidigt, även om det sved.

Daniel och Taylor däremot – jag har älskat dem från start. Man märkte hur produktionen försökte bygga drama av småsaker: hans längd, hennes misstanke om att han varit en Instagram-stalker. Men inget av det höll. Det kändes konstruerat. De stod stadigt ändå.

Joey och Monica var det par jag hade svårast att läsa av. Jag gillade dem båda, men jag förstod aldrig riktigt dynamiken. Vissa par är lätta att känna in – de var mer svårtolkade.

Ett slut jag inte var beredd på

Att säsongen slutade med att endast ett par fortfarande var gifta känns nästan obegripligt, med tanke på hur hoppfullt det kändes i början. Det är just det som gör Love Is Blind så fascinerande – känslor kan vara äkta, men värderingar, familj, religion och politik kan väga tyngre än kemi.

Det här var en säsong som visade att kärlek kanske är blind – men den lever inte i ett vakuum. Den påverkas av världen runt omkring.

Och kanske var det just därför jag gillade den så mycket.