Seriebloggare

Här får jag nog vara helt ärlig: We Used to Live Here var inte min typ av bok. Den var, för mig, mest bara väldigt konstig – och jag har extremt svårt för böcker som inte har ett riktigt slut, utan lämnar allt öppet för läsarens egen tolkning.

Jag vet att det här ofta är ett medvetet grepp från författarens sida, men för mig känns det mest frustrerande. Jag hade mycket hellre läst några kapitel till och faktiskt fått en tydligare bild av vad som verkligen hände. När allt lämnas öppet upplever jag det inte som smart eller djupt, utan snarare som att man inte riktigt lyckas knyta ihop sin egen berättelse.

🏚️ Handling

I boken får vi följa Eve, som tillsammans med sin flickvän Charlie har köpt ett gammalt hus. Ett hus med mycket historia, och ganska snart en väldigt märklig stämning.

En dag står plötsligt en familj utanför dörren. De säger att pappan i familjen har vuxit upp i huset och att de bara är på genomresa. Han har blivit nostalgisk och vill visa huset för sin familj. Eve tillåter dem att komma in – ett beslut som visar sig få konsekvenser.

Efter det har hon svårt att bli av med dem, och gränsen mellan verklighet och något mer obehagligt börjar suddas ut. Är det något konstigt som faktiskt händer i huset?
Eller är det Eve själv som långsamt börjar tappa greppet om verkligheten?

🧠 Mitt intryck

Boken försöker skapa en krypande obehagskänsla och leker mycket med osäkerhet och perception. Och visst, stämningen finns där. Men när det till slut inte finns några riktiga svar, och slutet lämnar allt öppet, tappade jag helt intresset.

Jag förstår att det här är en bok som säkert fungerar bättre för läsare som gillar öppna slut och psykologisk osäkerhet, men för mig blev det mest irriterande snarare än tankeväckande.

Sammanfattningsvis:
En bok med en intressant grundidé och obehaglig stämning – men ett slut som gjorde att hela upplevelsen föll platt för mig.