Seriebloggare

Bridgerton säsong 4 del 1 finns på Netflix och är äntligen Benedicts säsong – något jag verkligen har sett fram emot. Ja, jag är fortfarande lite irriterad över att Netflix delar upp säsongen i två delar, men jag var strategisk och väntade in premiären så jag kunde ägna en helg åt de fyra första avsnitten. Nästa batch får bli nästa helgs nöje.

Det här är Benedicts historia, och eftersom jag har läst böckerna visste jag ungefär vart det skulle ta vägen. Samtidigt är det något speciellt med att få se det visuellt. Av alla syskonens böcker är Benedicts nog den jag tyckte var mest intressant – och serien lyckas verkligen fånga den där nästan sagolika känslan.

Allt börjar på maskeradbalen, där Benedict möter Sophie. Hon är klädd i silver, mystisk och fullständigt oåtkomlig – och han blir smått besatt av att hitta henne igen. Problemet? Hon vill inte bli hittad. Han vet bara att hon bar silver, inget namn, ingen tydlig bild att gå på.

Det som gör det hela ännu mer laddat är att han redan har mött henne igen – utan att förstå det. Hembiträdet han räddade är samma kvinna som han dansade med på balen. Och medan vi som tittare ser hur deras känslor växer, ligger klasskillnaderna hela tiden som en mur mellan dem.

Det är här säsongen verkligen börjar skava. För även om Benedict är charmig, känslig och mer konstnärlig än sina bröder, så visar han också hur djupt rotade samhällsstrukturerna är. När han föreslår att Sophie skulle kunna vara hans älskarinna – istället för något mer – blir det tydligt hur blind han är för hennes situation. Han ser romantiken. Hon ser konsekvenserna.

Det är just den konflikten som gör första delen så engagerande. Det är romantik, ja. Men det är också makt, klass och värdighet.

Nu återstår frågan hur Benedict ska rädda upp situationen – och om han ens förstår vad han faktiskt riskerar att förlora.

Jag är mer än redo för del två.

Vill du läsa min bokrecension hittar du den här: An offer from a Gentelman