Jag var väldigt sen med att läsa den här boken. Kanske för att jag visste att den skulle göra ont. Och det gjorde den.

I Vänner, kärlekar och allt det där fruktansvärda berättar Matthew Perry brutalt ärligt om sin kamp mot beroende. Redan från första sidorna förstår man hur allvarligt det varit – hur han gång på gång faller tillbaka, hur kroppen bryts ner, hur han hamnar på sjukhus, hur han förlorar relationer. Och varje gång hoppas man att ”nu vänder det”.

Det som gör boken så hjärtskärande är att vi som läser vet hur det slutar.

När Matthew Perry beskriver hur dåligt han mått, hur ensam han känt sig trots att han varit en av världens mest älskade tv-profiler genom Friends, blir det nästan outhärdligt. Han hade pengar, berömmelse, resurser, stöd – allt det där som man tänker borde räcka. Men beroende fungerar inte så.

Det här är en påminnelse om hur lömsk och brutal sjukdomen är. Att den inte bryr sig om framgång. Att den inte bryr sig om hur många som älskar dig. Att den kan få en människa som får hela världen att skratta att ändå hata sig själv.

Boken är rå. Ibland nästan repetitiv i sina återfall och destruktiva mönster. Men det är också det som gör den trovärdig. Beroende är sällan en rak väg mot tillfrisknande. Det är kaos. Bakslag. Förnekelse. Skam.

Det finns stunder av humor – för det är trots allt Matthew Perry. Men det är en mörk humor, ofta med en underton av självförakt. Och det gör ont att läsa när man vet att kampen till slut inte gick att vinna.

Det här är inte en lätt bok.
Men det är en viktig bok.

Den visar att:

• beroende inte handlar om svag karaktär
• kärlek från omvärlden inte alltid räcker
• resurser och pengar inte är en garanti för läkning

Och kanske mest av allt:
att en person kan vara älskad av miljoner – men ändå ha svårt att älska sig själv.

En tung läsning.
Men en som stannar kvar länge efter sista sidan.