Seriebloggare

Love Is Blind: Sweden säsong 3 finns på Netflix och är, precis som tidigare säsonger, ett måste att se om man gillar reality och relationer.

Jag tycker verkligen om konceptet – att bygga en relation utan att se varandra först – och det gör att man blir väldigt investerad i paren. Men den här säsongen gjorde mig ändå lite besviken.

Framför allt för att det bara var ett par som faktiskt höll hela vägen.
Samtidigt var det också det paret som jag trodde mest på från början, så det kändes ändå rätt i slutändan.

Angelica och Aron var ett par som många verkade tro på – jag minns särskilt hur engagerade alla var i extraavsnitten. Men jag kände aldrig riktigt att det höll. Jag hoppades såklart, men det var något som inte kändes helt rätt.

Johanna och Daniel blev lite svåra att investera sig i, mest för att jag redan hade blivit spoilad om hur det skulle gå. Det tar ju bort en del av spänningen.

Och sen har vi Ludwig…
Jag blev faktiskt ganska besviken på hur snabbt han gav upp. Självklart har man rätt att känna som man känner, men det hade bara gått några dagar. Jag hade hellre sett att han var ärlig med att han inte var kär eller inte trivdes – istället för att lägga över det på den andra personen. Det kändes inte helt rättvist.

Ronja och Lars-Erik är nog egentligen två fina personer, men de stod för långt ifrån varandra. Och där känner jag också att man måste kunna svara på viktiga frågor – särskilt om man vill bygga en framtid tillsammans. Att lägga sådant på “Gud” istället för att uttrycka vad man själv vill och tycker… det känns mer som en undanflykt än ett svar.

Min känsla efter säsong 3:
En säsong som fortfarande är underhållande och lätt att fastna i – men där flera relationer inte riktigt höll hela vägen.