Det här avsnittet var… brutalt. På riktigt.
Och plötsligt kändes det väldigt tydligt att vi befinner oss i samma universum som Game of Thrones.

Duellen drog igång – och antingen var våldet så extremt att jag hade svårt att titta, eller så kastades vi tillbaka i tiden genom minnesbilder av Duncan som barn. Kontrasten mellan det oskyldiga och det brutala gjorde avsnittet ännu mer obehagligt. Det var rått, blodigt och skoningslöst – precis som Westeros brukar vara när det är som värst.

Även om jag innerst inne trodde att Duncan skulle överleva, så fanns där ändå ett tvivel. Det här är trots allt en serie i Game of Thrones-världen. Ingen är säker. Och den osäkerheten är en del av spänningen.

Samtidigt måste jag erkänna att jag fortfarande har svårt att riktigt förstå vad seriens övergripande berättelse ska vara. Visst, det har hänt mer de senaste avsnitten. Tempot har höjts. Men trots stora händelser känns det som att huvudstoryn knappt rör sig framåt. Är det Duncans resa till att bli riddare? Är det maktspelet inom Targaryen-familjen? Är det politiken? Just nu känns det fortfarande lite diffust.

Och helt ärligt – det här avsnittet hade behövt en varning. Vissa scener var groteska på en nivå som verkligen fastnade. Det är effektivt, absolut. Men också svårt att skaka av sig.

A Knight of the Seven Kingdoms visar nu tydligt att den inte tänker hålla igen. Frågan är bara om serien snart också tänker visa tydligare vart den är på väg.

Jag är fortfarande med.
Men jag är också fortfarande lite förvirrad.